Kommer inte klara av ensamheten mycket längre till

[Purple Rurepe]

Jag har haft depression så långt jag kan minnas. Jag tillhör gruppen som man sällan pratar om för att för mig finns det inget bra att återvända till. Jag har aldrig mått bra, under hela mitt liv har det varit som om jag är på väg att drunkna. Min syster brukade mobba mig, i skolan var jag mobbad, och min mor hade en ilska som än idag påverkar mig starkt. Jag har knappt haft några vänner genom åren, mest ytliga bekantskaper. Min asperger gör så att jag framstår som udda, men inte nog att det ger förbiseende. Har även fått höra av folk att mina starka känslor kopplade till min depression skrämmer dem. Inte för att jag är våldsam, utan för att jag önskar in i benmärgen att mitt lidande ska ta slut.

Första gången jag tänkte ta mitt liv var när jag var 11, stod i köket en kväll med en kniv riktat mot min bröstkorg, men det fanns en tjej jag gillade i min klass, så jag valde att ge framtiden en chans. Så har det varit i omgångar, att jag har mått extremt dåligt och velat ta mitt liv, men att jag tyckt om någon och trott att kanske denna gång så känner dem samma sak. Men det har aldrig hänt. När jag var 15 var jag stressad och gjorde misstaget att faktiskt säga till personen att jag tyckte om dem, vilket ledde till minnesförlust och att jag sedan fått panikångest attacker varje gång jag blivit kär igen. Alltid har jag dock hoppats att om jag bara står ut lite till så kanske jag hittar någon, men varje gång jag uttryckt känslor för någon har de gjort allt de kunnat för att radera mig från alla aspekter av deras liv. Jag har skrivit mer självmordsbrev än jag kan räkna, planerat det i detalj mer gånger än jag kan räkna. Jag ser, hör, och läser om alla de hemska människor som på något sätt fortfarande hamnat i en relation och kan inte göra något annat än fundera om jag är en riktigt grotesk person, som folk ler till för artighetens skull eller för att de är rädda för mig. Jag är den gemensamma nämnaren, så antigen är det min personlighet, mitt utseende, eller båda två som är så förkastliga, så groteska att det helt enkelt inte finns någon i denna värld för mig. Jag har varit i diverse dating appar i ungefär 10 år och under all den tid så är de enda personerna som någonsin visat intresse varit för att de önskade bli gifta med någon i Sverige så de kunde flytta hit med 0 intresse för mig som person, en som var tydligt inte intresserad och vägrade allt annat än att bli bjuden till en restaurang av hennes val och även upphämtning och avlämning och accepterade endast måndagar 21.00. Träffade även på ett romansbedrägeri och diverse bottar.

Det närmsta jag någonsin kommit till en relation vad när jag var runt 18 och efter att ha skämtat runt med en tjej online så slängde hon ut att hon älskade mig, trodde hon skämtade, men vid det laget var det försent. Tänkte att jag skulle ge det en chans, men ungefär 2 dagar efter det ville hon ha ett videosamtal och vände direkt och gav en lång monolog om varför hon aldrig skulle kunna gilla någon som ser ut som mig och hur omanlig jag var då jag vid tillfället var underviktig och därav smalare än henne, vilket hon tyckte var oacceptabelt att en pojkvän var.

Jag är nu snart 32 år, singel och oskuld. Jag är snart om inte redan i den grupp som folk brukar gilla att håna eller stirra på i olika kontexter, med komedier som “40-year-old virgin”. Folk på jobbet pratar om misslyckanden i diverse dating program och de som inte fattar att den andra är riktigt äcklad av dem, men försöker vara artig.

Sedan jag var liten har folk kallat mig för en gammal själ, eller sagt hur mycket jag utvecklas som person från gång till gång, men inget av det gör mig till en person som någon kan älska. För att låna uttrycket från någon annan, jag känner som om jag är obotligt rutten för att få detta lidande. Jag ser lyckliga par och vill bara dö. Ser tonåringar hålla hand och påminns om de upplevelser jag aldrig kommer att få. Jag brukar hålla ihop i vardagen, men när jag bara pratade om varför jag ville försöka KBT brast jag ihop och sa att alla jag bryr mig om överger mig. Jag är den person som om jag dog idag, så skulle ingen sakna mig förens stanken börjat störa grannarna. Det senaste självmordsbrevet jag skrev var idag, grät hela tiden som jag skrev det och blev mer stabil därefter, men har redan börjat kolla vad effekterna av mina diverse mediciner är vid överdosering. Jag har försökt att hålla ut, jag har försökt att hitta någon, jag har försökt att ge livet en chans, men jag är snart 32 och det börjar nu kännas som en fantasivärld att något skulle ändras. Min dröm om att ha någon att hålla om, att ha en egen familj, har med åren visat sig inte vara mer än det – en dröm. Men förr eller senare måste vi vakna från våra drömmar.

[Olive Buloce]

Känner igen mig ordentligt i det du skriver. Det jag inser är också att hela livet ser ut att hänga på andra, som om man inte kan vara lycklig när man är själv.
Hur långt kan det sträcka sig i en relation, hur klängig blir man, hur kommer grälen se ut, hur ens kärleksförklaringar uttrycks när hela ens liv hänger på att ha någon?
Men å andra sidan, vi som inte har något att återvända till, den där lyckliga tidpunkten i livet som folk grundar hela sin mentala hälsa på, hur ska vi göra för att skapa en ny grund?
När ingen ser oss så är det nästintill likställt med att inte existera.
Man ifrågasätter verkligheten. Vad är livet ens värt då?

Vet inte vad jag ville ha sagt. Frånvaron av kärlek är dränerande och avsaknaden av den fysiska beröringen gör ont ända in i själen.
Önskar jag kunde ta bort din smärta. Det känns orättvist.

[Red Rygyre]

Hej om du behöver en vän i samma ålder som du så kanske du kan ta kontakt? Vi har lite samma bakgrund, förstår mycket av dina känslor och även om jag inte är i exakt samma situation så kanske vi kan hjälpa varandra med det som funkar för oss? Jag finns på Messenger.

• Detta svar redigerades för 2 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum